Plast och miljö

Plast och miljö

Plasterna slog igenom i mitten på 1900-talet och sedan dess har deras användning ökat  globalt sett i snitt med 9 % per år. Tillverkningen torde nu uppgå till 250 miljoner ton/år. När plasten började användas som förpackningsmaterial i form av polyeten började man också så småningom se nedskräpning i naturen. I grunden är ju inte detta plastens fel, utan det är människans likgiltighet för att ta hand om avfall och att skona vår natur. Största delen av förpackningsmaterialet består av polyeten och polypropen, som ur hälsosynpunkt är ofarliga för människan. Men hamnar de i naturen tar det många år innan de bryts ner och det är ingen vacker syn i naturen. Ett stort problem är också plastmaterial som ligger och flyter  på havet, framförallt i Stilla havet. Kustströmmar har i detta fall fört ut enorma mängder flytande plastavfall till ett speciellt område på havet, där materialet sedan snurrar runt och nedbrytningen kommer att ta mycket länge.

Plastförpackningar

Inom politiken har man också diskuterat plastförpackningarnas berättigande med tanke på att de framställs från råolja, som är en begränsad naturresurs. För framställning av polyeten och polypropen kan man också förutom olja använda naturgas, kol och sockerrör.  Plastförpackningar för livsmedel möjliggör lång lagringstid och god hygien och berättigar deras användning. Men skall bärkassar vara av plast eller papper har tidvis debatterats ihärdigt. Det finns inget enkelt svar på detta och jämförelser kan göras på många sätt. Enligt undersökningar i Finland är en plastkasse innehållande recyclingmaterial det bästa alternativet med tanke på klimatpåverkan. På delad andra plast kommer papperskassen och en plastkasse utan recyclingmaterial. Något förvånande är att på tredje plats kommer en kasse av bionedbrytbart material. Plastkassen har god hållfasthet trots att den är hälften lättare än en papperskasse och den är inte känslig för fukt. Den fyller också en viktig funktion genom att ta hand om köksavfallet och genom att möjliggöra problemfri sortering i avfallsstationer. Men de plastkassar som inte går till sopor bör i mån av möjlighet återanvändas vid butiksresor och rent plastavfall bör så mycket som möjligt gå till recycling till försvarbara kostnader.

Avfallsförbränningen är i Finland ännu i barnskorna jämfört med andra länder. Beträffande polyeten- och polypropenavfall bör man komma ihåg att 1kg av dessa plaster innehåller lika mycket energi som 1 kg olja. Man kan säga att oljan tillfälligt har bytt form innan den går till energiframställning. Det finns således mycket energi i form av plast och papper att ta tillvara i vårt avfall.

Bioplaster

För att minska nedskräpningen har också många biopolymerer testats. De nedbryts relativt snabbt, men de har dock inte kunnat slå igenom på marknaden p.g.a. det relativt höga priset och sämre mekaniska egenskaper. En vanlig konsument är inte beredd att betala det höga priset och om inte statsmakten med sina styrmedel tvingar konsumenterna till detta, kommer bioplastens användning inte att slå igenom de närmaste åren.

PVC

Ett annat debatterat plastmaterial är PVC. Här har Greenpeace mycket aktivt försökt smutskasta PVC:ns rykte på många olika sätt. För det första bör man komma ihåg att PVC:n är en viktig faktor till att man kan anse papper som ett miljövänligt material. Orsaken är den att för tillverkning av cellulosa behöver man stora mängder natriumhydroxid och i den processen uppstår klorgas som biprodukt. Detta är en farlig gas som man inte kan släppa ut i omgivningen, utan den bör bindas och tas om hand. Detta görs så att man använder kloren för framställning av PVC och därmed är detta miljöproblem åtminstone delvis löst. Man måste således känna till att cellulosaindustrin är beroende av PVC-industrin; papper kan inte tillverkas till en rimlig kostnad utan PVC-industri.

Ett annat hett debatterat ämne är förbränningen av PVC. Vid förbränning uppstår saltsyra. Om förbränningsanläggningen är byggd med modern rökgasrening kan saltsyran neutraliseras. Att bränna PVC-avfall i egna spisar eller bastukaminer är dock inte tillrådligt.

På 80-talet framförde miljöorganisationer argument om att det uppstår farliga dioxiner om man bränner PVC. I USA har man forskat i detta och kunnat konstatera att det uppstår lika mycket dioxin vid avfallsförbränning oavsett om avfallet innehåller PVC eller inte. Orsaken är helt enkelt den att i luften ingår alltid så pass mycket klor, att det mycket väl räcker till att bilda dioxiner vid förbränning. Så argumentet att PVC är den primära orsaken till dioxinutsläpp är inte korrekt. 

I PVC:n ingår mjukgörare i mjuka produkter och här har man också debatterat de s.k.  ftalaternas möjliga inverkan på människa och miljö. I detta läge har det kommit ett EU-direktiv som förbjuder användningen av vissa ftalater i leksaker. P.g.a. debatten minskar ftalatanvändningen nu kraftigt inom de flesta användningsområden och ersätts med andra mjukgörare. Men man kan inte se med svartvita ögon på detta. Faktum är att ftalater används som mjukgörare i blodpåsar av den anledningen att det inte finns något material som överträffar dess egenskaper. Ftalater har den unika egenskapen att de förhindrar att blodet koagulerar i påsen och minskar radikalt riskerna vid blodtransfusioner. Ftalaterna har således räddat många liv. Man kan ju inte fysiskt komma närmare ftalaterna än just i detta användningsområde.

Färgade plaster

Plastens rykte har också blivit lidande av att vissa asiatiska tillverkare av plastprodukter inte uppfyller europeiska restriktioner. Det har många gånger konstaterats att produkterna kan innehålla t.ex. kadmium- eller blykromatpigment. Kadmium utfasades i början på 80-talet i Norden och blykromater har ersatts av organiska pigment. Men som konstaterats många gånger tidigare, man vet inte alltid vad man får när man köper någon billig asiatisk plastprodukt. På vår kontinent har vi bättre kännedom om gällande lagar och direktiv och vi respekterar dem.

Debatten om  plasternas miljöpåverkan kommer att fortsätta. Men man får hoppas att diskussionerna är faktabaserade och att alla argument för och emot diskuteras utan populistisk poängplockning inom politiken.

Åke Jåfs